En månad passerar rätt fort då det händer mycke saker.
Jag har fått ställa om mig en hel del från att haft tankar på att *skapa* till att *ta hand om*. Hur vi än vänder och vrider på saker och ting så finns det inget viktigare än de vi har omkring oss närmast. De som man tar för en självklarhet att de bara ska finnas där. Man får en omskakande tankeomställning då saker inträffar, de som inte är väntade. Man vågar inte tänka tanken fullt ut heller -tänk om... fasanfulla känslor, skrämande och otäckt.. Det får inte finnas -tänk om.. jag stöter bort tanken, i omed att göra allt jag kan och förmår, kanske jag hjälper för mycke, kanske tycker en del det, kanske jag bryr mig o lägger mig i styr och ställer... men vem vill göra det annars? Min belöning är att se hur trygg och avslappnad atmosfären blir iomed att jag bara finns där, leendet och tacksamheten... men alla förstår nog inte det, en del kanske tar det som om jag lägger min näsa i blöt, att jag bryr mig för mycke... jag vet inte allt jag kan göra försöker jag göra, försöker räcka till. När ens annhöriga råkar ut för saker, vem ska de då inte vända sig till om inte de närmaste ...